liiiiluusa

 

skulle kunna blogga resten av mitt liv om denna lilla varelse men ska försöka samanfatta mina ord på bästa sätt, egentlige finner jag inga ord för att förklara en sån otrolig kännsla som detta. Så fantastiskt underbart det är få se den lilla näsan och den fina lilla munnen. att en dag få röra, strycka med fingrarna ömt över dina kinder och lätt kyssa dina små händer. sån otrolig kännsla att bära på et barn, inga ord kan ens beskriva bara världens alla mammor vet hur det känns att vara på första ultraljudet och se ens egen lilla skatt, den som är mer vädesatt en alla dyrbarheter, diamanter, guld, och skatter tillsammans. den ända människan på jorden som man verkligen skulle ge sitt liv till för att göra lycklig och må bra. sån otrolig vacker stund när man ser den lillas händer vinka och vifta till än i kameran, sparka med sina små fötter och röra på det lilla huvudet. nyfikenheten sprider sig i hela kroppen för att en dag få hålla i dig, få lära känna dig. ingen som bestämmer över hur man ska uppfostra sitt eget barn hur man ska lära den allt som finns att lära. det är bara dess föreldrar som gör. skapar efter egna minnen, upplevelser och kunskaper.

lilla älskling det spelar ingen roll vem du är hur du är eller vem du kommer att bli. jag älskar dig och kommer att kämpa för dig, ge dig mitt liv och leva för dig, andas varje andetag för din skull min ögonsten min skatt min ängel och världens allra finaste. tack, tack för att du valt mig som din  mamma. kommer stå vid din sida och alltid vilja ditt eget bästa. hoppas du tänker på det när du växer upp. jag ska påminna dig varje dag om hur mycket jag älskar dig min lilla ängel, min fjäril som fladdrar i magen.

jag ska förklara för dig om varför jag sätter mina vänner först. det har jag lärt mig att göra, det är inte något jag alltid gjort utan något som jag har insätt att det bästa man har är ens vänner. först och främst vill jag säga till dig att jag va inlåst rent ut sakt, utstängd från omvärlden, ingen fick kontakta mig och jag fick inte kontakta någon och ramför allt inte mina vänner. jag fick knappt vara hos min häst.

jag tog mig ur det tack vare mina vänner, dom räddade mig och det är jag evigt tacksam för.jag va på gränsen att förlora dom och mig själv. vet inte vad som hade varit av mig idag annars. jag fick rymma dom hjälpte mig, skyddade mig från det jag ansåg va ett monster. ett krig mellan två personer som pågick bakom stängda dörar och ingen kunde göra någonting inte jag inte ens min mamma.

stackars kvinna som vingades se sin dotter så blek och utn livslust såg sin dotter komma gåendes med blod som aldrig ville sluta rinna tack vare att en annan människa, monster straffat henne för att ha pratat med killarna i skolan, men vem annars skulle hon prata med? det va ju bara hon och sex killar i klassen. varje dag va en lögn för henne, tvingades ljuga för att skydda sig mot hårda slag eller annat. stackars mamma som fick se mig så.


sen senare i livet sattes jag ännu en gång på e prövning, min mamma slänge ut mig, ville inte veta av mig mer hon spottade efter mig när jag gick och vilka fanns där för mig? mina vänner! inte min dåvarande pojke mina vänner plockade upp mig från gatan, stöttade mig och gav mig mat och tak över huvud trängdes med mig i sina sängar, stod alltid där med öppna armar för gråtande ögon att trösta. killen va någon annan stans. kanske med den andra tjejen som han senare stack med. detta är två anledningar till varför jag alltid tar vänner före killar.

men älskling, när jag va i skiten för tredje gången va det du som plockade upp mig, såg till att jag hade någonstans att sova fick mat i magen och allt det där du sov med mig varje natt på det hårda golvet, på en trång madrass när du kunde tänkt på dig själv i första hand och soviut hemma i din säng. när allt va kaos och jag va på gränsen till att hamna i skiten så stopade du det och plockade upp mig från smutsen och snyggade till situtationen och se v ad vi har nu. ett liv tillsammans en blivande familj.

love you babe xoxo

vet ni, ni som tar åt er grattis detta är till er !

jaa vad ska man säga? finns det ens ord som förklarar hur ledsen man blir av att försöka hålla kontakt med folk som inte engagerar sig i det själva. ingen idé att ringa eller smsa längre får man någotb svar på de ändå? nej de får man inte. vist jag har flyttat och dragit mina kort i leken och valt att spela på livet. jag har valt att sattsa på familjelivet och allt men vad hindrar det från att fortfarande vara en vän? ingenting jag försöker så gott jag kan. nu bor vi ensama och ingenting har någonsin hindrat någon från att hälsa på självklart kommer jag me och hälsar på men seriöst det är inte långt 40 minuter me tåg och sen 15 me vagnen om inte amir kan hämta vid stationen vilket jag vet att han gör om jag ber han. när jag först såg min lägenhet och trädgården så la ja först av allt märke till en sak, ett äppleträd. det fick mig att tänka på en person som jag älskar väldigt högt och respecterar som en syster. sen när vi sulle inreda ville amir ha afrikastil i tvrummet och vi började fixa och så ville vi köpa lite tavlor som skulle passa och gissa de första ja la märke till i affären va en tiger tavla, vilket som fick mig att tänka på ytterligare en viktig person i mitt liv. nu förtiden kan jag ibland undra om ni glömt mig eller om ni bara tar avstånd från mig jag vet faktist inte men en sak vet jag och de är att jag är och förblir alltid samma liz som älskar er och respekterar era val i livet. kanske om 40 år som äpple säger så ses man på tåget eller i mataffären. hoppas då att ni har ett lyckligt liv och att ni iaf hör av er vid viktiga tillfällen som förlovning, bröllop och barnafödsel och dop.
gick till tvättstugan igår och hörde en låt som drog mig tillbaka i tiden "forever young"

det jag vill komma fram till är att jag saknar er väldigt mycket

aja om ni vill komma så vet ni vart min brevlåda bor ;) välkommna